När man får ett allvarsamt telefonsamtal och blir hämtad i en bil som ens pappa sitter i och kör en själv och sig till sjukhuset, man stannar på parkeringen och hoppar ur, sedan är det en bit att gå till infektionskliniken där de också har de gamla som snart skall ha försvunnit. Pappan pekar på huset intill det vi går in i och säger att det var där du föddes för trettiotre år sedan, har du varit här sen dess? Då svarar man att man inte har. Och går in i huset.
Där inne i en säng i ett litet rum ligger en som man älskat i de trettiotre åren, ögonen slutna, andas som ett litet barn. Det är så fridfullt. Bröstkorgen hävs och sänks, luft ut, luft in. Hon är en fågelunge. Allt är så bräckligt. Hon är alldeles nyfödd. Jag har känt henne i hela mitt liv och aldrig sett henne sova. När hon vaknar igen kommer hon inte att tala mer. Hon har ingen aning om att jag sitter här på en stol bredvid och att allt är som det skall vara, i sömnen har hon krafsat bort syrgasslangen som hon fått då hon kom hit, men hon andas så fint att hon inte behöver den längre. Droppslangen sitter kvar som den skall.
När vi står där, pappa och jag, farmor i sängen med det tunna täcket över sig, i huset bredvid det där jag föddes, allt strömmar rakt igenom oss, gener som hon givit vidare till honom och han sedan passerat vidare till mig, kanske kommer jag att skicka ut dom i världen i ytterligare en ny konstellation… det vi bestod av för fyra år sedan är någon annanstans nu, någon annan eller något annat består av dem idag, om fyra år kommer allt det vi är idag, varenda atom, att ha flyttat vidare och bytts ut till något nytt som vi byggs upp av då istället. Allting strömmar igenom hela tiden, vi får vara former som alltihop bor i ett kort ögonblick för att sedan bytas ut av något annat. Allting fyller ut abstrakta strukturer som liksom kommer ihåg sig själva och låter bli att förändras då materien bara flödar igenom dem – genomet, kroppen, minnena, allt det vi tar med oss och som en av oss tre snart kommer att lämna.
Då vi skall gå ser jag hur pappa stryker henne över kinden. Jag stannar kvar då han gått ut och gör likadant och viskar till henne med ansiktet nära nära hennes panna. Jag vet inte om viskningen kommer att finnas kvar hos henne och ta emot henne då hon vaknar och undrar var hon är någonstans. Men hos mig kommer den att finnas kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar